Börsåret 2019 är slut och summeringen visar att det blev det sämsta året sedan jag började mäta både i absoluta tal och jämfört med index All time low har även slagits i antal inlägg på ett år sedan bloggens start 2009. Hänger det ihop? Börserna har däremot stängt på eller nära all time high och börseuforin verkar inte ha några gränser.
Året för min del har kantats av låg börsaktivitet på grund av brist på nya idéer och det har varit ett år då värdestrategier överlag har gett dålig avkastning jämfört med börsen. Jag skulle behöva en vitamininjektion i form av börsnedgång för att få rejäl fart på skräpletandet igen men hänger i och levererar här ännu en årskrönika som består av följande delar:
- Utvärdering av portföljen efter sju år
- Portföljen och dess innehav
- Investeringsprocess, transaktionshastighet och struktur
- Utveckling av portföljens innehav det senaste året
- Tankar inför 2020
Håll till godo!
Utvärdering av portföljen efter sju år
Nu har det gått sju år som jag har tillämpat i stort sett samma strategi, en slags renodlad värdeinvesteringsstrategi där man har kunnat följa stora delar av resan här på Aktiefokus och till viss del i Värdepappret som har avslutats. Naturligtvis utvecklas man som investerare under vägen och justeringar görs men i grunden är strategin samma sedan starten samtidigt som mindre avvikelser kommer att göras hela tiden. Värdeinvestering och säkerhetsmarginal genom fokus på begränsad nedsida snarare än hög potential är grundpelare i strategin.
En del investeringar har gått bra och en del har gått dåligt under den tiden, precis som man kan förvänta sig. Det viktiga är att portföljen som helhet går bra och att den investeringsprocess som används ger möjligheter att skapa en god avkastning.
Utvecklingen under 2019 blev svaga+2,7 % jämfört med SIXPRX (svenskt index som inkluderar utdelning) som avkastade +35,0 %. Positivt är att avkastningen inte blev negativ vilket hade varit en emotionellt jobbig gräns att gå under ett år som detta. Den årliga avkastningen (CAGR) har under dessa sju år varit +14,4 % jämfört med index +14,2 % per år. Utvecklingen visas i nedanstående tabell.
| Utveckling i procent | |||
| År | Aktieportföljen | SIXPRX | Överavkastning (+)/underavkastning (-) |
| 2013 | 28,0 | 28,0 | +0,05 |
| 2014 | 33,8 | 15,9 | +17,89 |
| 2015 | 12,2 | 10,5 | +1,68 |
| 2016 | 12,3 | 9,7 | +2,68 |
| 2017 | 10,2 | 9,5 | +0,68 |
| 2018 | 4,9 | -4,4 | +9,28 |
| 2019 | 2,7 | 35,0 | -32,27 |
| 2013-2019 | 156,0 | 153,8 | +2,2 |
| CAGR | 14,4 % | 14,2 % | +0,1 % |
Nu har jag slagit index sex år av sju med totalt 2,2 procentenheter vilket på grund av 2019 totalt sett ger en mycket liten marginal och det är nu plötsligt inte särskilt meningsfullt att påstå att strategin jag tillämpar över tid är väsentligt bättre än index. Det går fort i hockey och likaså kan avståndet mot index förändras fort av ett enstaka dåligt år. Helt klart skulle man ha investerat i K-fastigheter och andra raketer istället för i värdebolag under 2019.
Jag ser dock alltjämt bolagen i portföljen som undervärderade (mer undervärderade nu än när året började) vilket innebär att jag har en förhoppning eller förväntan om en fin utveckling under 2020 men det finns naturligtvis risk för att jag har fel eller att marknaden inte inser storheten i de aktier som jag ser som undervärderade tillräckligt fort.
Ovetenskapligt och ej underbyggt av siffror skulle jag dock hävda att avkastningen under i stort sett samtliga år skulle ha varit bättre om jag hade kunnat undvika undvikbara misstag. Misstag kommer alltid att begås men vissa misstag går att undvika så som förhastade beslut eller omotiverade avsteg från strategin. I år gjorde jag vissa sådana misstag och en grov uppskattning är att jag hade kunnat få ca 5-10 procentenheter högre avkastning under 2019 genom att inte begå dessa misstag i form av avsteg från både grundstrategi och portföljvikter. Jag tog för stora positioner i några bolag som ligger delvis utanför grundstrategin, som jag nu har hyvlat ned i storlek efter att förluster är tagna. Förhoppningsvis kan dessa misstag minskas i omfattning framöver genom den återfunna insikten att denna typ av utsvävningar sällan lönar sig.
Det kliniska indexet gör inte den här typen av misstag och är av detta skäl en värdig motståndare.
Portföljen
Nedan gås portföljen igenom kategorivis, utan att nämna några bolag vid namn. Istället försöker jag dela in bolagen i kategorier som förklarar vilka typer av bolag jag föredrar och vissa bolag går säkert att gissa baserat på detta, men det må så vara.
Till att börja med kan vi ta en titt på vilka olika kategorier portföljbolagen ligger i, där jag själv väljer följande kategorier.
- P/B. Huvuddelen är bolag som handlas lågt mot bokfört eget kapital (P/B). Det jag avser är eget kapital exklusive immateriella tillgångar.
- Net-nets är de bolag som misstros allra mest av marknaden eftersom de, i teorin, kan likvideras till ett värde större än börsvärdet
- Speciella situationer. Definitionen här är svajig men det handlar om bolag som har utsatts för någon typ av extraordinär situation som inte bara är en normal turnaround-situation
- Turnarounds är vad man skulle kunna kategorisera som kvalitetsbolag men som har tillfälliga problem. Gränsen mellan dessa och P/B-bolag som också ofta har turnaround-karaktär är ibland hårfin och vissa bolag i denna kategori handlas faktiskt till låga P/B-tal.
- Kvalitet. Talar för sig själv. Denna kategori hade jag inte med förra året men jag har med den nu för att skilja ut vad jag ser som extra kvalitativa bolag, som dock gärna ändå får handlas till lågt P/B.
- Likvida medel
Antalet bolag i portföljen har sjunkit från 17 vid årets ingång till 13 vid årets utgång. Portföljandelarna ligger på mellan 2-21 % och den genomsnittliga positionen har vuxit under året. Hittills något som inte har varit lyckosamt. Det är alltså en relativt fokuserad strategi om man jämför med t.ex. Walter Schloss som köpte enorma mängder bolag med små positioner i varje. Jag kan tänka mig upp till ca 20 % i ett bolag men inte allt för mycket högre då bolagsrisken trots allt kan ställa till det oavsett om nedsidan ser begränsad ut efter genomförd analys. Positionen på över 20 % just nu beror på kursuppgång och jag har inte för avsikt att minska på grund av det om jag inte ser bättre alternativ.
Den stora nyheten i portföljen under året är att jag har avvecklat den danska bankportföljen som länge har varit en grundplåt i min portfölj. Bolagen har legat många år i portföljen utan att riktigt lyfta och det blev till slut dags att avyttra. Rätt eller fel får framtiden utvisa, men jag tycker mig ändå se likvärdiga eller bättre alternativ. En stark orsak är också att det är och har varit ganska tidskrävande att följa dansk bankmarknad. Tid som jag inte längre anser mig ha.
Innehavens storlek i portföljen (2019-12-30) fördelar sig på följande vis:
Vissa av innehaven har jag små positioner i och ser dem som en del av en diversifierad korg. De innehav jag har större positioner i ser jag som säkrare (=mer begränsad nedsida).
Mitt största innehav är lågt värderat sett till P/B (mellan 1-1,5) men jag kategoriserar det som ett kvalitetsbolag och ser det även som ett mer långsiktigt ankare i portföljen än många andra bolag. Detta är på sätt och vis en strategiförändring men som jag ser som önskvärd till en viss gräns.
Investeringsprocess, transaktionshastighet och struktur
Jag tänker mig att jag har en relativt låg transaktionshastighet som hänger ihop med en relativt låg aktivitet. Låg är dock möjligen ett påstående med modifikation. En typisk investering för mig ser ut på följande vis:
- Analys och inköp, typiskt efter kvartalsrapporter
- Utvärdering vid årsskiftet
- Utvärdering efter varje år jag har haft innehavet
- Utvärdering vid större börsrörelser
- Försäljning, om priset är det rätta eller om bolagets förutsättningar har försämrats
Livscykeln på en enstaka investering är typiskt sett 1-3 år. I vissa fall behåller jag aktier något längre och om omvärdering sker kan innehavstiden också bli kortare. Det bygger på min strategi i att investera i framförallt tillgångsbolag vilket är bolag som ofta inte har en tillräckligt bra avkastning på investerat kapital för att motivera en köp och behåll-strategi. Därför borde min portfölj omsättas på i snitt lite över 2 år.
Jag köper och säljer i princip fyra gånger per år men när jag handlar lägger jag ut många ordrar samtidigt och lägger även ut ordrarna på lång tid. Trålen skickas ut i havet i hopp om napp. Aktiviteten är alltså låg, jag loggar inte in på depån varje vecka, men omsättningen i portföljen är alltså ungefär 50 % per år.
Aktiviteten på blogg har minskat ner mot noll. Suget att skriva har ännu inte återvänt. Tiden jag lägger totalt på aktier har även i år minskat till förmån för andra aktiviteter och förpliktelser men tack vare ökad struktur sedan ca 2018 är det ändå hanterbart även om jag börjar fundera på om den begränsade mängden nedlagt jobb inte börjar påverka avkastningen negativt nu. Jag har lagt upp min strategi för att kunna hantera perioder av mycket låg aktivitet och exempelvis gick jag igenom en månadslång sjukdom under slutet av året utan att behöva fundera på börsen men ju mindre tid som läggs desto mer mekanisk borde strategin behöva bli. Jag gör fortfarande ganska stora avvikelser från en mekanisk strategi och har ännu ingen ambition att kliva över till en sådan.
Mitt investeringsarbete går i cykler nuförtiden. Huvuddelen av arbetet med analys och uppföljning görs efter kvartalsrapporter och årsbokslut, alternativt vid större börsrörelser. När hela börsen rör sig brukar det uppstå bra lägen eftersom olika aktier rör sig olika mycket. Då passar jag ibland på att vikta om mellan olika innehav, något jag även kommer att göra kommande dagar och veckor.
Det är också vid större börsrörelser som man får sig en tankeställare, varje gång. Det är vid börsnedgångar man straffas för att man har tagit för stora positioner i aktier med för hög risk. Det är vid börsnedgångar man straffas för att man betalade lite för mycket för en aktie för att man ville komma in även om priset just då var lite för högt. Det är vid börsnedgångar man straffas för att man investerade de sista likvida medlen trots att man borde ha sparat de sista procenten tills det dök upp något riktigt bra. Kort sagt blir man straffad för alla excesser vid varje börsnedgång men jag har lyckats minska dessa excesser över tid och mer struktur har ytterligare förbättrat disciplinen här, även om det fortfarande finns och troligen alltid kommer finnas affärer som jag ångrar i efterhand. Som jag tidigare skrev bedömer jag att avkastningen hade kunnat bli 5-10 %-enheter bättre i år om jag hade skippat vissa enkelt undvikbara felbeslut och excesser.
Mellan rapportperioderna följer jag naturligtvis den allmänna utvecklingen och läser en del samt gräver ned mig i nya case om det är något som fångar mitt intresse, men många case plockar jag alltjämt upp själv genom kvartalsvis screening följt av analys.
I och med att jag har fått mer ordning och reda på investeringsarbetet har det blivit enklare att ta vissa investeringsbeslut och förhoppningsvis kan det leda till goda resultat framgent men under 2019 har jag inte kunnat skörda några sådana frukter.
Portföljens sammansättning och förändring det senaste året
I inlägget ”Visa mig din portfölj och jag ska säga dig vem du är” förklarade jag sammansättningen av min portfölj och tänket bakom. Detta är delvis en uppdatering och jämförelse av det inlägget, som jag även gjorde i årskrönikan för 2018.
Jag gör utvärderingen huvudsakligen för att utvärdera mig själv och hur jag följer den strategi som jag har satt upp samt hur väl jag faktiskt agerar så som jag förväntar mig att jag borde agera.
Min investeringsfilosofi bygger i grunden på att köpa lågt värderade bolag, ofta sett ur ett tillgångsperspektiv. Detta kallas på engelska ”deep value investing” och jag har valt att kalla det för ”tillgångsbolag” på svenska. Fokus är oftast inte på bolagens intjäningsförmåga, utan på bolagens bokförda (och ibland dolda) tillgångar. Alla som gillar tillväxt, glamour, glass, ballonger och roliga bolag blir besvikna, för ju tråkigare ett bolag är desto intressantare tycker jag det är som investering. Hellre betong än tech.
Tillgångsbolag ska ha ett marknadsvärde som är lågt i förhållande till det bokförda egna kapitalet, eller ännu bättre lågt i förhållande till NCAV som är omsättningstillgångarna minus alla skulder. Bolag som handlas under NCAV kallas net-nets och om man skulle slakta bolaget inom ett år skulle man som aktieägare teoretiskt sett få ut mer än nuvarande börsvärde. Dessa bolag är det antagligen allvarliga fel på, eller så är aktiemarknaden allvarligt fel ute i sin värdering.
Några väsentliga faktorer spelar roll för hur jag ser på tillgångsbolag.
- Lågt börsvärde/låg likviditet
- Rimlig historik i form av lönsamhet och utdelningar
- Bolaget ska verka i ett politiskt stabilt land med kulturell och/eller geografisk närhet till Sverige
- Bolaget ska gärna verka i en tråkig och mogen bransch
- Låg värdering i förhållande till eget kapital
- Låg skuldsättning
- Tydlig huvudägare
- Högt F-score
Nedan visas min portfölj kors och tvärs för att se hur portföljen ser ut när man sätter siffror på olika parametrar. Jag redovisar inga enskilda innehav men via portföljbolagens egenskaper kan man skapa sig en hygglig bild av vilken typ av bolag det handlar om.
Geografi
Bolaget ska i första hand vara svenskt, i andra hand nordiskt och i tredje hand nordamerikanskt. Med begränsad tid hinner jag inte söka av alla marknader utan lägger mitt fokus nästan bara i Norden. Det handlar också om politiskt stabila länder med låg sannolikhet för större ingripanden från stater i bolagens verksamheter eller regelverk.
Jag har en gång investerat i ett bolag där en politisk risk har fallit ut riktigt illa och jag tycker inte man ska underskatta de stora konsekvenser som kan inträffa om regler plötsligt ändras eller om tillgångar rycks ifrån sina ägare. Det finns naturligtvis politisk risk även i de länderna som jag investerar i, men där försöker jag att undvika de bolag och branscher som är som mest utsatta (sådan risk är jag högst utsatt för i mitt dagliga förvärvsarbete).
Innehaven finns som väntat i de nordiska länderna och i Kanada. Det är bara Kanada som jag har doppat tårna i utanför Norden utan att känna mig allt för obekväm i. Irrationellt? Troligen, men så ser mina jaktmarker ut och det gäller att lägga sin begränsade tid på rätt saker. Jag skulle nog kunna tänka mig små positioner i attraktiva bolag även på andra marknader, om det är lätt att handla bolaget. Exempelvis har jag noterat intressanta bolag i Frankrike, men som är för svåra att handla med.
Jämfört med för ett år sedan har andelen Danmark minskat kraftigt på grund av uttåget ur danska banker. Övriga förändringar är marginella förutom Sverige som har ökat kraftigt främst på grund av ett enstaka större inköp. Andelen likvida medel har ökat men vi får se om jag sätter pengarna i arbete i innehav som har haft en svag kursutveckling.
Noterbart är också att Finland har ökat något. Finland är ett land där jag aldrig har tjänat några pengar på aktier överhuvudtaget, utan det har i stort sett bara varit elände för mig. Kanske skulle ett Finlandsförbud göra susen för min avkastning.
Lågt börsvärde och låg likviditet
Börsvärdet eller likviditeten ska vara låg. Andemeningen är att bolaget inte ska ha för många ögon på sig och det är en fördel om bolaget inte följs av några analytiker. Det ökar möjligheten till kortsiktiga felprissättningar. Det finns en köpare och en säljare vid varje transaktion och man måste ställa sig frågan om man som köpare tar ett bättre beslut än säljaren. Varför ska aktien utvecklas bra härifrån när det uppenbarligen finns en säljare som tycker att pengarna placeras bättre någon annanstans. Jag har hyfsat stor respekt för den effektiva marknaden och försöker hitta marknadens mer undanskymda delar genom att söka där stora aktörer inte vill eller får agera.
Jag undviker bolag med börsvärde över 2,5 miljarder SEK. Det är en tumregel som brukar återkomma i studier där gränsen till micro cap sätts till 250 miljoner US-dollar. Allra helst ska bolagen ha ett marknadsvärde under miljarden vilket knappt halva portföljen är. Jämfört med börsens giganter handlar detta om pyttebolag.
Någonstans kring 500 MSEK och 1000 MSEK börjar institutionerna komma in som ägare, på gott och ont. Jag säljer hellre till institutioner än köper av dem.
Låg likviditet är inte något jag ser som en risk, utan som en möjlighet. Det finns mängder med studier som konstaterar att bolag med låg likviditet ger högre avkastning eftersom marknaden ger dem en högre riskpremie. Så länge man är långsiktig och inte har bråttom är låg likviditet inget problem. Det finns faktiskt en möjlighet hos de flesta nätmäklare att lägga in ordrar på mer än ett par dagar och går ordern inte igenom får man ett mejl om att ordern är makulerad, så får man lägga in en ny order igen. Likviditet blir ett problem först när portföljstorleken är mycket stor (säg över hundra miljoner SEK) och det är en bra bit kvar till det lyxproblemet för de allra flesta av oss… Väl i det läget är likviditet en risk som de facto måste hanteras och tas på allvar men man ska inte lägga band på sig i onödan.
Förändringen under 2019 i portföljbolagens marknadsvärde ser ut på följande vis:
Även om ett skifte har skett mellan kategorier är nettoförändringen inte väsentlig. Andelen bolag med marknadsvärde under 500 MSEK har ökat vilket också bolag med marknadsvärde 1000-2500 MSEK har. Minskningar har skatt för bolag med marknadsvärde 500-1000 MSEK samt bland de riktigt stora bolagen. Om man drar gränsen mellan bolag över respektive under en miljard så har i princip inget skifte skett.
Som kuriosa kan man också betrakta hur många som äger bolaget på Avanza, som en indikator på antal ögon på bolaget och småsparares intresse.
Man kan se att stor del av portföljen är i relativt impopulära bolag bland småsparare. Andelen bolag som ägas av 100-1000 Avanzianer dominerar nu portföljen samtidigt som andelen som inte har upptäckts av 100 personer på Avanza har minskat. Observera att staplarna inte summerar till 100 % då likvida medel inte är med.
Endast 20 % av portföljen finns bland bolag med mer än 1000 ägare på Avanza som får sägas vara ungefär där ett bolag börjar bli populärt och uppmärksammat på allvar. Som exempel kan nämnas att G5 Entertainment har 7 000 ägare, Skistar har 16 000 ägare och H&M har 84 000 ägare på Avanza.
Låg värdering
Detta är en av de mest centrala delarna i min investeringsfilosofi. Jag brukar försöka föreställa mig hur jag känner om en aktie jag har köpt går ned 25-50 %. Om jag har köpt ett bolag till P/E 40 och det sjunker till P/E 20 skulle jag inte kunna leva med mig själv eftersom värderingen går från hausse till lite mindre hausse. Om en aktie däremot sjunker från P/B 0,6 till P/B 0,3 har jag lättare att leva med mig själv eftersom det går från billigt till billigare och då kan jag öka med gott samvete. Detta har också hänt i några innehav det senaste året…
Därför ser värderingen av portföljbolagen ut så här:
Två tredjedelar av portföljen värderas under bokfört värde och 90 % av portföljen värderas under Benjamin Grahams övre gräns på 1,5 x eget kapital. Det här har inte förändrats alls sedan förra året. Det som däremot har förändrats är att en mycket större del av portföljen värderas under halva bokvärdet vilket i stort sett är drivet av kursnedgångar i befintliga innehav.
Förändringen under året ser ut på följande vis.
Det har som figuren tydligt visar skett en förskjutning från de bolag med P/B 0,5-0,75 till bolag med P/B under 0,5 vilket alltså i stort sett är drivet av kursnedgång men också till viss del ökningar i dessa typer av aktier.
Endast ett bolag i portföljen har P/B över 1,5 och det är ett turnaround-bolag. Resten av bolagen har en klassisk-Grahamsk värdering med P/B<1,5. Här håller jag mig alltså i högsta grad inom den utstakade strategin.
Låg skuldsättning
Detta är en nästan lika central del av strategin som låg värdering, nämligen låg skuldsättning. Bolag utan skulder går inte i konkurs och behöver heller inte mer pengar från sina aktieägare (speciellt inte om de har mogna verksamheter i tråkiga branscher). Därför är en låg skuldsättning att föredra, allra helst ska bolaget ha nettokassa. Speciellt när börsen skakar är detta en extra trygghet.
David Merkel på Aleph blog har en analogi som beskriver bolags stabilitet i två kategorier:
- Stabil som en cykel. Hjulen måste fortsätta snurra i hög fart, annars välter cykeln. Kassaflöde från verksamheten eller refinansiering av lån måste fortsätta i samma takt om inte bolaget ska välta.
- Stabilt som ett bord. Även om aktiviteten avstannar kommer bordet att stå upp. Bolaget kan stanna upp och ta av kassan ett tag utan att gå omkull.
Jag föredrar bolag som är stabila som bord vilket innebär att jag undviker skuldsatta bolag. Så här yttrar det sig i portföljen.
60 % av portföljen har en skuldsättning på under 50 % av eget kapital. Inget av bolagen har nu en skuldsättning på över 100 % av eget kapital. Jämfört med många stora bolag är det här en minimal skuldsättning.
Förra året hade jag en liten position i ett bolag med skuldsättning över 100 % av eget kapital. Det bolaget avyttrade jag under året och senare under året gick bolaget i konkurs… Hög skuldsättning ger hög hävstång som gynnar bolag så länge det går bra men när det går dåligt så kan det leda till mycket allvarliga konsekvenser, särskilt i lite svagare bolag.
Den låga skuldsättningen hos mina portföljbolag innebär i någon mening ett lågt risktagande från min sida. Jag gillar inte att ta onödig risk vilket speglas i detta val. Teoretiskt sett borde lägre risktagande också innebära lägre avkastning vilket säkert är en delförklaring till låg avkastning under året, om än en liten delförklaring.
Andelen finansiella bolag i portföljen har minskat kraftigt och är nu nere på 10 %. I övrigt är det bolag med mycket låg skuldsättning som är i majoritet i portföljen. Mer än hälften av bolagen har nettoskuld på högst 25 % av det egna kapitalet eller nettokassa och 80 % av bolagen har nettoskuldsättning på högst 50 % av eget kapital.
Bolag som sitter med nettokassa eller låg skuldsättning har flera valmöjligheter för vad de ska göra med pengarna. De kan dela ut pengarna, köpa tillbaks aktier, göra förvärv, offensiva investeringar och även belåna sig för olika satsningar. De står även emot tuffa tider utan att hamna i knipa. Högt belånade bolag får nöja sig med att betala räntor och möjligen betala av skulder, men det finns ingen finansiell hävstång i dem.
Förändringen under året ser ut på följande vis:
Andelen med skuldsättning 0-50 % av EK har ökat medan de bolag med högst skuldsättning samt de finansiella bolagen har minskat kraftigt. Detta innebär alltså i någon mening lägre risk för portföljen i form av lägre finansiell risk för portföljbolagen.
Tydlig huvudägare
Jag vill se en tydlig huvudägare, allra helst av kött och blod men jag kan också vara nöjd om det bara finns en tydlig ägare överhuvudtaget. Många gånger är ägarbilden det som gör att aktiemarknaden inte gillar ett bolag, för att huvudägaren inte alltid driver den mest aktieägarvänliga agendan.
Jag föredrar att huvudägaren äger ca 10-40 % av bolaget, helst inte mindre men jag kan acceptera mer. Portföljbolagens största ägare fördelar sig enligt nedan:
Ägarbildsmässigt har portföljen ökat i kvalitet under året enligt mitt sätt att se på frågan. Andelen i intervallet 10-40 %, som jag föredrar, har visserligen minskat men det vägs upp av att andelen bolag med riktigt svag ägarbild (0-10 % huvudägare) har minskat samtidigt som bolag med riktigt tydliga huvudägare har ökat, dvs. 40-60 % och >60 %.
Även om förändringen under året i stort sett innebär en genomsnittsförbättring så har intervallet 20-40 % (sweet spot, en riktigt stark huvudägare som ändå inte har helt egen kontroll) minskat kraftigt och jag förlitar mig nu mer på riktigt starka huvudägare, vilket är en egenskap som är vanligt återkommande i värdebolag som P/B-bolag och net-nets.
Sammanfattningsvis kan jag säga att det vid en utvärdering ser ut som jag följer min grundstrategi mycket väl, vilket i sig inte är konstigt då alla ovanstående faktorer (bland flera) är sådant jag har med i analysprocessen. Det som inte riktigt syns ovan är de avsteg som har skett under året och som jag även har rättat till under året, med förluster som följd. Det handlar inte om window dressing inför nyåret men har i praktiken blivit ungefär det.
Med ovanstående i bakhuvudet och vid genomgång av varje individuellt innehav kommer jag att genomföra transaktioner nu under jullovet som troligen innebär att jag avyttrar ett par innehav helt, samt ökar i några redan befintliga innehav.
Tankar inför 2020
Trots en svag utveckling 2019 står portföljen stark inför 2020. Många av bolagen som har backat har i stort sett kvar sin potential, som jag ser det. Så länge inget fundamentalt har förändrats i verksamheterna innebär det större potential till uppvärdering framöver. En nyckel i flera av innehaven är, som vanligt, att de problem som bolagen är utsatta för är av tillfällig art och något som bolagen tar sig igenom. Om problemen visar sig vara av mer permanent art så handlar det om värdefällor där risken för permanent förlust visserligen är påtaglig men begränsas av tillgångarna och den låga skuldsättningen.
Orosmoment inför 2019 som jag nämnde var på det samhälleliga och politiska planet med en utveckling som går åt fel håll i grundläggande frågor som trygghet och brottsbekämpning. Orosmomenten får sägas ha infriats och inget ser bättre ut inför 2020 med ett handfallet styre av Sverige. Sverige sticker idag ut i negativt avseende såväl brottslighet som arbetslöshet och BNP-tillväxt per capita och lever ännu mer nu än för ett år sedan på gamla meriter. I detta avseende ser jag risk för ytterligare beskattningar av medelklass och straffbeskattning av sparande som väsentliga risker som kan påverka privatekonomiskt och i så fall talar för viss omviktning till ökade amorteringar istället för sparande.
Min grundfilosofi har alltid varit att bara investera pengar som jag är beredd att förlora men vad man är beredd att förlora är naturligtvis en rejäl tolkningsfråga så länge man har familj, hus med bolån etc. och är beroende av månatliga kassaflöden i form av lön samtidigt som aktieportföljen de facto är en reservfallskärm om det absolut värsta skulle hända och flera andra skyddsbarriärer rämnar. Att förbereda sig för det oförutsedda genom mer buffert, minskad belåning etc. är frågor som jag tycker är väl värda att tänka på. Sannolikheten för stora förbättringar för lönearbetande bolånetagare med ISK-konton borde vara tämligen begränsad jämfört med att något negativt av större magnitud inträffar.
Under slutet av året drabbades jag av en sjukdom som dessbättre gick att bota med medicin men insikten om att det inte krävs mer än en sådan sjukdom eller olycka för att väsentligt ändra situationen för familjen gör att frågan återigen är belyst för egen del att lägga tillräcklig vikt på trygghetsfrågorna först. I praktiken kommer det troligen innebära ett något minskat nyinflöde till aktieportföljen till förmån för buffert och amortering under 2020 även om det inte innebär något systemskifte då jag alltid har tänkt i dessa banor i stor utsträckning.
Jag är av naturen en person som avskyr och undviker risk. Det är därför jag funderar på dessa typer av risk istället för att se möjligheter, som kanske andra gör. Det är därför min aktiestrategi ser ut som den gör, med fokus på att begränsa nedsida istället för att hitta de sexigaste snabbväxarna. Med fokus på nedsida kommer man alltid att klara sig bra i längden och åtminstone inte förlora pengar. Den som däremot bara är förberedd på vackert väder blir väldigt besviken när det kommer regn.
Med det sagt vill jag önska er alla ett bra 2020 såväl privat som på börsen. Jag finns kvar på Twitter (@Aktiefokus) och här på bloggen utfärdar jag ett nyårslöfte om en ny årskrönika om ett år. Då har förhoppningsvis värdestrategin gjort ett rejält ryck mot index så att jag kan presentera lite gladare siffror än i år. God fortsättning!