I mitten av juni släppte Finanstilsynet, den danska tillsynsmyndigheten för banker, beskedet att Danske banks riskvägda tillgångar var felaktigt bedömda. Danske banks rapporterade kapitaltäckningsgrad på 21,6 % skulle därmed minska med 2,5 %-enheter till 19,1 %. Med andra ord ökar Danske banks kapitalbehov. Detta var inte goda nyheter för Danske bank, men heller ingen katastrof då det fortfarande finns mycket goda marginaler till kravet på 8 % plus ett individuellt påslag. Danske bank har överklagat beslutet.
Bloggaren ägamintid skrev ett inlägg om saken när nyheten släpptes och en intressant sak uppdagades i kommentarsfältet, nämligen en intällning om att det fifflas i finansbranschen och att när myndigheter och företag tycker olika så beror det på fusk från företagets sida. Jag håller inte alls med och tänkte ge min syn på saken efter att ha citerat utvalda delar av vad ”Anonym” skrev:
Ni, och många med er, tycker att 19% är en utmärkt siffra och visar på att affärsrörelsen är stabil. Jag håller med, speciellt då kravet endast är 8%!
Vad väljer Danske Bank att göra? Man går inte ut och säger att man är i utmärkt form och att man med råge överskrider gränsen på 8% utan istället väljer man att fiffla med siffrorna – VARFÖR???
Varför leds dessa utmärkta företag av ”bilhandlare” med kroniskt behov av att försköna och förvränga fakta?
Varför väljer man att inte gå ut och skapa en positiv bild av företaget utan istället får man nu förklara sig – ofattbart!
Anonym (förmodligen samma person) skrev senare detta på som kommentar till ett annat inlägg:
Danske bank uppger i senaste kvartalsraport en kapitaltäckningsgrad på 21%, tillsynsmyndigheten bedömer den till 19%. Vem skall man tro på? Vilka incitamant har de olika partera till att uppge olika siffror?
[…] Kan det vara så att man tolkar regelverket olika dvs man räknar på olika sätt? Eventuellt, men inte sannolikt. Är ingen jurist o ingen revisor men har svårt att tro att ett såpass viktigt regelverk kan utformas så otydligt att det går att missförstå eller lämnar utrymme för tolkning.
[…] Eller skall jag stanna upp och fråga varför? Varför har vissa sektorer så svårt att hålla sig till sanningen eller ett behov av att justera siffrorna? Nu blir det ospecifikt, men måste tyvärr konstatera att Danske bank inte är unik, finns många fler exempel på företag/personer i finansvärlden som upplevt detta behov.
Att tänja på gränser
Är det så att det fifflas i finansbranschen eller finns det någon annan förklaring? Jag ger min egen, möjligen högst personliga, syn på saken.
När det gäller verksamheter som står under tillsyn från myndigheter (t.ex. banker, monopolverksamheter eller andra verksamheter av särskilda arter) finns det ett regelverk i form av lagar som styr. Lagar lämnar ofta stort tolkningsutrymme och därför finns många gånger förtydliganden från tillsynsmyndigheter i form av föreskrifter. Ordningen ser ut ungefär på följande vis:
- Lagen ställer krav. Här finns av naturliga skäl alltid stort utrymme för tolkning.
- Myndigheter förtydligar lagkraven med föreskrifter. Här finns fortfarande utrymme för tolkning i varierande grad.
- Lagar och föreskrifter tillämpas av berörda parter. Här görs tolkningen. Här vill jag hävda att även i mycket tydliga lagar och föreskrifter kan man genom att satsa resurser i form av tid, pengar och jurister göra ganska vidlyftiga tolkningar. Även om företag och myndighet inte är överens om tolkningen finns mycket tid att tjäna (många år) innan man eventuellt tvingas tillämpa en mer strikt tolkning och det kan också vara för sent för en tillsynsmyndighet att åtgärda för gamla övertramp.
När lagar och föreskrifter skrivs tillfrågas i regel intressenterna under processens gång för att det ska finnas motvikt och balans i regelverken. I detta skede, men framförallt i tolknings- och tillämpningsskedet, menar jag att det är viktigt att det från båda håll krävs en motvikt. Myndigheter är inte allsmäktiga, varför det är de stora företagens roll (de små företagen har inte resurserna utom via intresseorganisationer där de stora också ofta är med) att vara motvikt och göra lämpliga tolkningar av regelverken. Man skulle kunna kalla det att tänja på gränserna. Företagens tolkningar syftar naturligtvis till stor del till att få så hög lönsamhet som möjligt. Företagen kan och ska inte tolka regler till sin nackdel.
Omvänt är det också så att företagen inte heller alltid vet bäst. Framförallt finns det skäl till att företagen inte får agera fritt då de är ställda under tillsyn eftersom det ligger något samhällsintresse bakom. Myndigheten gör därmed sina tolkningar av de regelverk som finns, vars syfte är att upprätthålla det samhällsintresse som regelverket har skapat.
Med andra ord: företagen har allt att tjäna på att tolka regler till sin fördel. Därmed är det nästan en skyldighet för företagen att försöka, dock utan att göra det direkt dumdristigt och dra det till sin spets. Samtidigt måste myndigheten upprätthålla att regelverket följs och då stora meningsskiljaktigheter finns kan frågorna hamna i domstol.
Således ser jag inget som helst trovärdighetsproblem för Danske bank i att Finanstilsynet läxar upp dem, utan tvärt om har Danske bank gjort sitt jobb med att agera motvikt mot myndigheten. Det är ingen slump att det är Danske bank som försöker tänja på gränserna eftersom banken har en särställning i Danmark och det är heller ingen slump att myndigheten går på Danske bank för att statuera exempel.
Inser man inte detta, utan tror likt ”Anonym” att banker och finansföretag (med flera) är ute efter att fiffla, så menar jag att man är fel ute. Dock finns det naturligtvis undantag både i Danmark, i Sverige och i andra länder. I mångas världsbild utgör dessa undantag förmodligen regeln, när de i själva verket är undantagen.
Slutsatser
Det intressantaste i allt detta är det visar vilka uppfattningar som finns om finansbranschen, som helt enkelt inte har det bästa ryktet bland allmänhet och media. Denna impopularitet kan mycket väl vara en möjlig delförklaring till märkliga värderingar i många finansbolag. Att ett bolag eller en bransch är impopulär är ingen anledning till felvärderingar på lång sikt.
Banker som själva bedömer sina riskvägda tillgångar enligt upprättade regelverk där myndigheterna kan göra annorlunda tolkningar spär förstås på osäkerheten ur investeringssynpunkt och som alltid är det viktigt att det finns säkerhetsmarginal för att hantera att olika faktorer slår fel. Danske bank hade en kapitaltäckning på över 21 % jämfört med kravet på 8 % och efter myndighetens hårdare tolkning är kapitaltäckningen fortfarande 19 %. Säkerhetsmarginal, med andra ord.
Avslutningsvis är jag övertygad om att regelverk, hur viktiga de än må vara och hur tydligt man än försöker utforma dem, både kan utformas och kommer att utformas tillräckligt otydligt så att det går att missförstå eller lämnar utrymme för tolkning. Jag har åtminstone själv sett åtskilliga exempel på detta under mina år i arbetslivet där jag har jobbat kring frågor om myndighetskrav på båda sidorna av regelverken. Myndigheterna måste upprätthålla intentionerna med reglerna, vilket kan vara genom en striktare tolkning, medan företagen måste agera motvikt och ”tänja på reglerna”. Det betyder inte att företagen fifflar.
Det absolut bästa i hela inlägget är bilden på Berlusconi, den är fanemig episk! Men såklart håller jag med dig även om det inte är en fråga som jag aktivt filosoferat över tidigare.
Mvh,
Snåljåpen
Bra inlägg. Det ligger mycket i det du säger.
Jag hâller med Anonyms generella uppfattning om att det mâste vara i ett företags (inte bara finans) eget lângsiktiga intresse att uppfylla specifika krav som dom själva ställer upp och som inte kommer ifrân ett regelverk.
Det kan inte alltid vara sâ att följa regelverket till punkt och pricka är det som ger högst avkastning. Dâ mâste man som företag ha väldigt magra visioner om framtiden och arbetar inte längre pro-aktivt men reagerar bara pâ yttre stimulanser vilket betyder att man är ett steg efter företagen som kommer att tjäna pengar eftersom dom redan har en intressant tjänst eller produkt att erbjuda till kunden.
Om man tittar pâ Sverige sâ har företagen haft en enorm fördel av ständigt nya regelverk som har tvingat dom att anpassa och förbättre sig (speciellt inom miljö). När dessa regler sedan har tryckts ut i Europa eller resten av världen sâ har dom svenska företagen kunnat sälja sina redan utvecklade och testade produkter medans konkurrenterna var tvugna att börja utveckla dom + samtidigt spendera pengar pâ att lobba mot regelverken för att förhala det sâ länge som möjligt.
Vid nâgot skede skulle man ju önska att denna process skulle utgâ ifrân företaget självt och inte frân ett regelverk eftersom där är ett lângsiktigt vinst intresse av att vara ett steg före konkurrenterna.
Om man dâ gâr tillbaka till Danske Bank sâ är det för nuvarande i deras lângsiktiga framtida vinst intresse att ha en kapitaltäckningsgrad pâ 21% varför dom har valt att gâ sâ mycket högre än dom 8% som behövs kan man frâga sig men om det nu är fallet dâ borde det ju inte heller kunna bli en diskussion med danska staten som pâstâr att det bara är 19%.
Till detta finner jag dâ enbart en förklaring. Danske Bank hade satt en intern %-kapitaltäckningsgrad som dom ville uppnâ vid en specifik datum. Dom ”lyckades” uppnâ detta mâl men Danska staten säger nej, nej, nej det var fel. Det borde ju dâ trots allt betyda att nâgon har manipulerat siffrorna för att uppnâ deras internt satta mâl… Varför? Kanske fick nâgon en bonus pga det.
Olle,
Ja bilden på Berlusconi är grym och jag kunde inte låta bli att ta med den :-)
—
Fredrik,
Jag håller med dig på vissa punkter! Det är knappast optimalt i alla lägen att bara följa regelverk och i många fall är det bästa att vara proaktiv och uppfylla saker och ting innan det blir krav, men i vissa lägen kan det bästa vara att inte göra mer än nödvändigt och i vissa lägen måste man som företag kämpa med näbbar och klor mot onödigt hårda regelverk.
Bankerna som är stora i Danmark, som kan hålla sig med horder av jurister och lobbyister, verkar vara inne på den senare linjen. Nordea (näst störst i Danmark) har uttryckt i investerarpresentationer att nya krav från Finanstilsynet är onödigt stränga. Danske vet jag inte om de har uttryckt något liknande, men de talar klarspråk genom att gå på sin egen linje och överklaga myndighetens beslut. Med andra ord verkar bankerna tycka att kraven är onödigt stränga. Kanske har myndigheten kört över bankerna och gått på sin egen linje, men möter nu på det motstånd som bankerna i ett sådant läge MÅSTE ge!
Det finns lägen när myndighetskrav missar sitt syfte och om företag i det skedet inte gör motstånd drabbar det i slutändan alla – både företag, kunder och samhälle i form av ökade kostnader. Banker är ett praktexempel, för bankerna vill inte hålla mer kapital än nödvändigt. Hög avkastning på eget kapital är lite av bankernas grej, samtidigt som riskerna ska hållas rimliga.
Om det tvärtom är så att bankerna är ute och cyklar och Finanstilsynet ställer fullt rimliga, eller till och med för slapphänta, krav så är bankerna ute och cyklar och då böjer jag för det du säger. Jag tror dock att det ligger något i bankernas kamp här och kanske slutar det med en gyllene medelväg.
Som du antyder, finns det inga skäl till att ha för goda marginaler till uppsatta krav. Danske bank behöver inte ha en kapitaltäckningsgrad på 21 % och heller inte 19 %. Det individuella kravet var vid årsskiftet 11 % och Danske har som uppsatt mål att överskrida 17 %. Varför har man då 21 %? Som jag ser det har man helt enkelt tagit i från tårna med både nödlån av hybridkapital och nyemission för att hålla en god marginal under den rådande krisen. Danske har satt sig ordentligt i skiten på Irland och utanpå det kom krisen i Danmark, så att tillfälligt hålla goda marginaler ser jag inget konstigt i. Att det skulle utgöra grund för bonus är möjligt, men det vet jag inget om och känns som något jag placerar i ”misstroende-facket”.
Eftersom Danske har en del hybridkapital (kapitaltäckningsgraden var knappt 17 % exklusive hybridkapital vid utgången av 2012) så kommer överkapitaliseringen mot målet på 17 % att lösa sig själv i takt med att hybridkapitalet återbetalas. Banken planerar dessutom att återinföra utdelning, kanske redan i år, och återköp av aktier med start 2015-2016 så det stora överskottet av kapital är en tillfällig sak.
Alltså: i vissa lägen är det bra att vara proaktiv, men i andra lägen ska man slåss med näbbar och klor. Bankerna gör nu det senare och jag tror att det är det rätta att göra, samtidigt som man inte ska anklaga Danske för att balansera allt för nära gränsen eftersom de trots allt har 21 %, 19 % eller 17 % kapitaltäckning beroende på hur man räknar samtidigt som kravet fortsatt är 11 %.
Det mesta som berör administration och då finans i synnerhet är rena bonnfångeriet och har som jag ser det väldigt lite med kapitalism att göra.
Frånvaron av framförhållning är påtaglig men nu har åtminstone vissa industriföretag i US fattat de kommer inga stekta sparvar flygande in i munnen efter behov så att hulka efter kompeten arbetskraft när det behövs är bortkastad tid. Sent skall syndaren vakna men flertalet större företag har nu återgått till att behålla och vidarutbilda befintlig personal vid konjunkturnedgångarna för att stå rustade vid uppgångarna ptja lite bonnförnuft brukar fungera vet inte varför deras våta dröm var kvartalsekonomi?
Jag vet inte vad det är för mervärde en kille som Gardell skapar då han för vart jobb han kanske skapar gör tusentals arbetslösa att då jämföra med en riktig entreprenör typ Kamprad där motsatsen gäller?
Nä detta kommer gå som det alltid gjort vid svulstiga administrationer det går inte upprätthålla ett samhälle genom fira de enligt de själva högproduktiva som egentligen är oproduktiva och samtidigt svälta de”låg”- produktiva som är ett krympande antal men är de sista som tillhör realekonomin.
Jag kan inte påminna mig någon frågade mig om det var ok inlämma papperspengar från spelet monopol i den verkliga ekonomin och som en skrev på en us-site de har dessutom tagit bort rutan gå i fängelse :)
Reinsvält hade en poäng i det sovande folket kanske dags vakna nu?
Rune,
Oavsett vad man tycker om finanssystemet så är det så verkligheten ser ut och det kommer att kämpas in i det sista för att hålla det i liv. Någon typ av mervärden skapas säkert. Om inte annat använder folk och företag de finansiella tjänsterna hela tiden utan att det finns några alternativ och saken är egentligen mycket enkel; om tjänsterna är dåliga är det bara för konkurrenter att göra en enklare, bättre eller billigare tjänst men så blir inte fallet. Kanske funkar det ändå ganska bra, bara att det måste finnas något för folket att klaga på?
Kanske skulle läsa Reinens gamla bok för att se vad det är för något :-)
I perioder då folk upplever högre osäkerhet så är det väl kutym att hitta syndabockar och peka finger åt olika håll. Vare sig det är mot institutioner, folk, religioner eller vad det månde vara.
Om ”fifflet” är större i finansbranschen än på andra håll vet jag inte, men det som gör det extra känsligt är att det handlar om hantering av OPM – Other Peoples Money. Därav tror jag att det skapas större rubriker när det gäller oegentligheter i finansbranschen och offentlig verksamhet.
Själv har jag överlag ingen positiv syn på bank och finansväsendet som tjänsteförmedlare men det har mer med personliga upplevelser att göra. En av anledningarna till att jag intresserade mig för enskilda aktier från första början är bl.a. för att jag tröttnade på bankens investeringsråd. Nu är det ju en del företagsärenden m.m. man måste ha dem till, men annars försöker jag undvika dem så gott det går. Banker är inga lämpliga investeringsobjekt för mig m.a.o. eftersom jag redan från början har en negativ bild av dem. Blir svårt för mig att hålla mig rationell med huvudet fyllt av så många fördomar…
Spartacus,
Ja, och det känns som att finansbranschen är den eviga skurken. Giriga bankdirektörer och VD:ar med feta bonusar och lägenheter sitter nog i de flestas bakhuvuden.
Banksystemet är också speciellt då vinsterna är privatiserade men när skiten träffar fläkten hamnar förlusterna hos skattebetalarna. Ännu en faktor som sticker i ögonen på folk!
Bara för att man har en negativ bild av bankerna på grund av personliga upplevelser eller annat betyder det ju inte att det är dåliga investeringar. Jag är heller inget jättefan av banker och sätter mycket ogärna min fot på ett bankkontor (lång kö och sällan något överväldigande bra bemötande), men bankerna mjölkar verkligen pengar från sina kunder på alla möjliga sätt. Intjäningen är stabil och långvarig och kunderna blir ganska inlåsta hos sin bank när de väl har börjat nyttja tjänster eller låna pengar och ju fler tjänster man nyttjar, desto större inlåsning. Med andra ord ser jag bankerna som bra investeringsobjekt, men privat byter jag mer än gärna bank om villkoren är lite bättre och byter igen när besvikelsen slår till när villkoren försämras.
Hur (och om) man ska bortse från förutfattade meningar och fördomar är för övrigt ett intressant ämne när du för det på tal, som är värt att fundera mer på (kanske något du borde skriva om?) :-)
Ja det kan ju bli ett framtida filosofiskt inlägg. ^^ Eller en kommentar… :)
Det jag läst om ämnet (samt kan känna igen mig i) är att man är benägen att se fler och större risker i saker man ogillar. Det är svårt att vara långsiktig ägare till saker man i grunden ogillar för när det börjar ”osa katt” kring dem blir man mer benägen att se alla faror och nedsidor. Resultatet kan bli att man avyttrar innehavet vid ett olämplig tidpunkt. Saker vi känner förtroende för har vi mer tålamod och uthållighet i. Även i tider av motgångar. Har man som grundfilosofi att vara långsiktig i alla sina innehav så blir ju då detta en viktig punkt. Har man redan vid köptillfället för avsikt att sälja efter en viss tid så blir det en mindre viktig punkt att förhålla sig till.
M.a.o. i grunden försöker jag bara fylla min portfölj med bolag jag kan tänka mig hålla på lång sikt. Även mindre innehav som t.ex. de norska Ekornes, Kongsberg och Wilh. Wilhelmsen hoppas jag ju på att ha fångat upp då de haft tillfälliga bekymmer men att de sedan ska utvecklas väl i många, många år till. I värsta fall så får jag dock erkänna mitt misstag och sälja om den underliggande verksamheten inte blir bättre, men en sådan utvärdering görs ju inte förrän efter 2-3 år.
Hade jag försökt sätta mig in i banker och sedan köpt hade jag nog gärna sålt snart sen igen. Då sitter jag med en pengahög och kanske känner mig ”tvingad” att hitta något nytt att köpa för att hålla dem i arbete. Och jag som tycker det är svårt att hålla mig overksam med den lilla hög jag har nu… :)
Spartacus,
Ja så är det nog. Jag ogillar inte bankerna lika mycket som du då, får jag förmoda ;-)
I övrigt så håller jag med. Oavsett hur liten pengahög man sitter och pillar med är det inga problem att sysselsätta sig bara för att det är roligt! :-)