En finansmans bekännelser : veni, vidi, ridi av Knut Ramel

Författaren Knut Ramel är förvisso släkt med Povel och är från adlig ätt samt har blivit utsedd till Sveriges 12:e mäktigaste person i finansbranschen 2007, men jag tror ändå att få visste vem han var innan han släppte denna bok i slutet av 2011. Boken fångade mitt intresse genom att verka vara brutalt uppriktig och nästan i Magnus Betner-stil leverera tänkvärda betraktelser. Ta t.ex. den provokativa rubriken som Dagens Industri satte efter en intervju som kom i samband med att boken släpptes, ”Knut Ramel: Investor är en gubbklubb”.

Knuts karriär

Boken är huvudsakligen en biografi över Knut, där han klokt insett att det är inte han som är det mest intressanta utan snarare det han har varit med om. Det hindrar honom dock inte att berätta en del om sitt egna liv och uttrycka sina åsikter om sina chefer, kollegor och kunder.

Knut föddes 1954 och hamnade på Handelshögskolan 1973. Han tyckte generellt att ekonomi var ett sömnpiller för att det huvudsakligen består av självklarheter. Han tyckte inte heller det var ett riktigt jobb. Efter examen så tog han även ett år på läkarlinjen innan han insåg att det var fel för honom. Genom sin pappas kontakter fick han jobb på Beijerinvest och jobbade för Anders Wall. Knut hamnade i Tyskland och fick där jobba med internationell handel och under de 16 månaderna han var där lärde han sig även tyska.

Hans beskrivning av konglomeratet Beijerinvest är verkligen intressant för han fick en unik inblick i det genom att efter Tysklandsvistelsen jobba som assistent till Wall. På Knut verkar det som att han då insåg hur viktigt det är med en bra styrelse. Detta är ännu viktigare i en verksamhet där allt spretar och där kompetensbrist är en av anledningen till att man slaktat nästan alla konglomerat (då de inte kunnat generera lika bra ägarvärde som de kunnat göra som fristående bolag).

Knut hyser en avsky mot möten efter sin tid i Tyskland. Han anser att det inte är något görande och får folk att tro att de gjort något produktivt. För att underbygga detta så går han tillbaka till tsunamikatastrofen där UD inte skickade ett krisflyg omgående för man satt i ett möte en dag och försökte planera vad man skulle göra. I Knuts värld så gav det personerna som var inblandade en falsk tro att de faktiskt gjorde något för människorna i Thailand.

Efter att ha jobbat för Wall så kommer han in som 23-åring på investmentbanken CSFB och utvärderade obligationslån. Det var en slags plantskola där man kontrolläste papper i timmar och det beskrivs i boken som något makalöst tråkigt. Knut, som genom hela boken beskriver sig som lat (även om jag hade kallat honom bekväm), var inte helt lämpad för det, men genom ren tur så hade han efter sex månader hamnat på Scandinavian desk och det här var enligt honom unikt snabb karriärutveckling.

På CSFB fick han jobba med att hjälpa företag ställa ut obligationslån och mergers and acquisitions (M&A). Det gick fint, men så kom de på en ny finansiell produkt som kallas för swap (agreements). Här kommet nog bokens svaghet, nämligen att Knut inte är den mest pedagogiska personen. Det är nämligen svårt att förstå som läsare vad de här härliga produkterna går ut på.

Swap går ut på att två parter lånar i olika valutor, men man byter åtaganden med varandra för att pressa ned räntorna. Knuts exempel är att Världsbanken och IBM bytte åtaganden med varandra. Så IBM lånade i CHF och Världsbanken i USD, därefter bytte de åtaganden med varandra så IBM betalade USD till Världsbanken som betalade i CHF. Detta gjorde att de kunde pressa ned räntorna så att inte alla som ställde ut obligationslån i CHF hade Världsbanken i sin portfölj, utan IBM (fast det betalades fortfarande av Världsbanken) och vice versa med obligationerna i USD. Risken med det, om jag förstår upplägget korrekt, är att det finns en risk mellan IBM och Världsbanken som inte hade funnits annars. Eventuella valutakursrisker står de respektive bolagen för.

När Knuts chef på CSFB ska byta jobb så blir han tillfrågad om han vill följa med över. Det gör han och hamnar hos Merrill Lynch. Knuts sågning av sin arbetsgivare på den tiden var inte nådig och beskriver dem som ett b-gäng och nyttiga idioter för andra investmentbyråer när de behöver en second opinion.

De blir dock bättre med tiden och det går bra för Knut. Under hans tid på Merrill Lynch, där han blev kvar i 22 år, hade han 12 olika chefer och tio av dem fick sparken. Hans sågningar av vissa VD:s är brutala. Ta bara citatet ”Osäker, okunnig men tvärsäker” om Herb Alison (som enligt länken till Wikipedia nu hjälper Obamaadministrationen) och Knut beskriver uppföljaren, Stan O’Neal (och den Wikipedia-artikeln är råare än Knut …) på samma sätt som ”Hebbe lille”.

Knut bytte dock inte arbetsgivare utan fortsatte sin karriärutveckling hos dem. Han fann det bra att vara en ”Big fish in a small pond” och han tjänade som sagt grova pengar. Detta gjordes genom att investmentbanker fick betalt genom procentandelar i affärer. Om ett bolag köper ett annat bolag så tar de en viss procentandel i arvode för de olika tjänsterna de erbjuder. Om det inte blir någon affär tar de inte en krona. En juristbyrå tar 1 500kr/h oavsett, så de missar de extrema summorna. Själva bankiren får en bonus sedan av investmentbyrån och har de ett bra kontaktnät och genererar många affärer så är de viktigare för byrån och får en ännu högre bonus.

På slutet av hans karriär så har han tjänat så mycket pengar att han behöver egentligen inte jobba. Det blir då mer för att han tycker det är kul och när säljaren försvinner så lyckas han ordna än fler affärer. Han blir även rekryterad till UBS och det beskriver han som riktigt roligt. Dock efter 4,5 år så lämnade han UBS och enligt sig själv så kan han nu även kanske ägna sig åt något viktigt. Det ni!

Det svenska näringslivet

Knut beskriver ganska många affärer som är helt galna, i alla fall sett i backspegeln. Som investerare är det här något som är väl värt att beakta och kanske en av huvudanledningarna till att läsa boken, om man nu inte är intresserad av investmentbankirslivet.

Vi börjar med Volvo som 1978 sålde fler bilar än BMW. Idag säljer Volvo personvagnar bara 1/4 av vad BMW säljer. Det här beror på många anledningar enligt Knut. Om vi börjar med försäljningen av personvagnarna till Ford så var det ett bra deal, men det hade kunnat undvikas om Volvo hade skötts av någon som kan bilbranschen. Leif Johansson sägs vara en medelmåtta utan kunskap om bilbranschen (och hur är han då i Ericsson?).

Andra fel med Volvo än inkompetent management är att man alltid försökt balansera upp den ”läskiga” cykliska delen i bolaget. Detta istället för att faktiskt fokusera på det man gjorde bäst. Här jämförs bolaget självklart med Scania som verkar vara en diamant i Knuts ögon. Han skriver även att det var tur att Bryssel sade nej till att slå ihop Volvo och Scania för det hade förstört Scania.

I Astra har Investor gjort väl många tabbar där en dundertabbe verkligen sticker ut. Man gav nämligen bolaget Merck alla rättigheter för Astras mediciner i USA för all framtid (ganska lång tid …) för 100 miljoner USD (och ja, vi alla vill se den kalkylen). Den här affären förstörde all den lysande framtid Astra hade med de mediciner så som Losec. Sedan nämns tyvärr inte hur dyr skiljsmässan mellan Merck och AstraZeneca blev.

StoraEnso gjorde en riktig skitaffär i Consolidated Paper. Där gick 23 miljarder kronor upp i rök för Investor. Han fortsätter såga Investor för att de sålde Scania och det verkar ärligt talat ingen förstå nu i efterhand. Innan dess hade Investor dessutom fusionerat det med SAAB som också var ett ordentligt feldrag. Visst blir man matt?

Slutligen om Investor så är han dock glad åt att Investor har satsat pengar efter Kreugerkraschen och räddade många av Sveriges industribolag och därefter även satsat pengar i många av bolagen som senare blomstrat. Där nämns bland annat Atlas Copco. Han har dock svårt att se ett existensberättigande för Investor i framtiden då de inte uppfyller sina egna krav på sina kärninnehav. Dessa två är att Investor ska ha ett dominerande ägarinflytande samt att Investor ska kunna tillföra bolaget värde.

Industrivärden sågas faktiskt lika brutalt. Där berättar han om AGA och beskriver trovärdigt hur det mycket väl skulle kunnat ha blivit världsdominerande och hur det schabblades bort. Det köptes av Linde som beskrivs som en ”pygmé på industrigasmarknaden”.

Försäljningen av AGA är måhända sven svensk industriskandal men dessutom ifrågasätter den Industrivärdens marknadsekonomiska och samhällsekonomiska existensberättigande. Industrivärden verkar fungerar som ett ekonomiskt frimureri som gynnar sina medlemmar i golfklubben. De får styrelseuppdrag med höga arvoden samt, minst lika viktigt, en illusion av att vara betydelsefulla.

Substansvärdesrabatt på 20 % i Industrivärlden kanske ska anses som att man betalar ett överpris? Så som Knut beskriver dem, med mer tydliga exempel, skulle göra mig mörkrädd som aktieägare. Nu ska det kanske tilläggas att jag inte är aktieägare i dem och därmed inte blivit mörkrädd.

Avslutning

Så även om jag nu återberättat större delen av hela boken så måste jag rekommendera den skarpt. Jag tycker Knut levererar via bondförnuft, en humoristisk inblick i ett mytomspunnet yrke. Han tycker själv att han fått för mycket betalt och berättar det ärligt talat lite väl tydligt. Han balanserar delvis upp hyllningen till sig och sina kollegor med motsatsen också. Det är dock sällan han skriver om affärer han föreslog som med facit i hand skulle varit skitdåliga.

Det finns vissa bitar i boken som är roliga för sådana som mig som uppskattar elakheter inom ekonomi. Citatet nedan speglar tydligt detta.

En populär finansklyscha är att ”marknaden har alltid rätt”. Det är inte sant. Marknaden har alltid fel, nästan alltid i alla fall. Vid varje givet tillfälle är marknaden antingen övervärderad eller undervärderad. Det är ytterst sällan som marknaden förmår att göra en långsiktig riktig bedömning. Ofta är marknaden fantastiskt felvärderad, då kallas det bubblor eller kriser. Därför kan skickliga investerare som har styrkan att ”gå mot marknaden” tjäna mycket pengar.

Han avslutar det där fantastiska stycket med att återberätta ett exempel från IT-boomen, som ska illustrera ledstjärnan ”att man aldrig ska underskatta marknadens dumhet”.

Efter att ha läst boken och analyserat den så förstår man inte riktigt syftet med boken. Han behöver inte pengarna (om den ens genererade några) och han skapar sig bara ovänner. Knut svarade imponerande snabbt på denna fråga när jag ställde den i ett mail.

Jag bestämde mig för att skriva en bok, även titeln på boken, ca 10 år innan jag slutade som bankman. Anledningen var att jag tyckte att det fanns en ”story” att berätta (finansmarknadens utveckling) samt, kanske i ännu högre grad, att jag ville kontrastera den humorlösa, självbelåtna och självimponerade uppfattning aktörerna på och runt finansmarknaderna hade om sina roller med den ofta lite mer banala verkligheten. En fasad som de flesta utanför finansmarknaden accepterade och trodde på (fram till 2008 i alla fall).

Personligen är jag glad att han delar med sig av sina erfarenheter och det är även fler. Den tar även bort romantiken kring maktsfärerna i svenskt näringsliv och visar nästan för tydligt att det långt ifrån bara är kompetens som avgör. Boken får mig även att än mer gilla mindre bolag där det är en entreprenör som är drivande.

Tänkte avsluta med att länka lite. Det kom en hel del intervjuer med Knut när han släppte sin bok och om ni fortsatt är nyfikna rekommenderas en intervju i Fokus och radiointervju på SR.