Fortum i Ryssland del 1: historik och den ryska elmarknadsreformen

Den ryska elmarknaden har under de senaste åren genomgått stora reformer och Ryssland är även landet där tyngdpunkten för Fortums investeringar de senaste åren har legat. 2008 förvärvades TGC-10 för ca 2,5 miljarder euro och från förvärvet fram till 2014 ska lika mycket till investeras. Detta inlägg går igenom den ryska elmarknadsreformen och Fortums historia i Ryssland sedan börsnoteringen 1998.

Den ryska elmarknadsreformen

Efter Sovjetunionens kollaps bildades år 1992 bolaget RAO UES för att förvalta det statliga elmonopolet i form av ett stort antal regionala energibolag (”Energo”-bolag). RAO UES tog över i princip alla kraftverk och elnät i Ryssland, med undantag för kärnkraft. Precis som man i Sverige missköter viktig infrastruktur så missköttes elproduktion och elnät under RAO UES förvaltning. Detta vållade inga större problem under en tid eftersom elförbrukningen under perioden 1990-1998 stadigt minskade, från ca 1100 TWh till 800 TWh (källa). Efter Rysslandskrisen 1998 vände elförbrukningen för att 2007 åter vara uppe på ca 1000 TWh. Misskötseln av den viktiga infrastrukturen elproduktion och elnät visade sig dock till slut exempelvis genom upprepade strömavbrott i Moskva 2005 eller olyckan i vattenkraftverket i Sayano-Shushenskaya 2009.

Lösningen på misskötsel är nya investeringar, vilket också är syftet med den ryska elmarknadsreformen som påbörjades 2003. En del av reformen bestod av privatisering av bolagen under RAO UES. Privatiseringen skedde under flera år där ”Energo”-bolagen delades upp i kraftproducenter (TGC=Territorial Generating Company),  elgrossister (WGC=Wholesale Generating Company) och elnätsbolag. Elnäten delades upp i olika IDGC-bolag (Interregional and regional Distribution Grid Company) och hamnade i bolaget FGC UES.

Uppdelningen i TGC-bolag framgår av figur 1 nedan (figur tagen och något avskalad från Abdurafikov, Russian Electricity Market, 2009).

2006 började privata investerare tillåtas investera i bolagen med både morot och piska. Piskan i form av ett krav på motprestationen består av löften om att investera i ny kraftproduktion. Om de utlovade investeringarna försenas så drabbas det investerande bolaget av straffavgifter. Enligt Abdurafikov, Russian Electricity Market, 2009 går gränsen vid 1 års försening mot utlovat. Som morot för att investera garanteras investeraren ersättning i form av kapacitetsersättning, dvs. en viss ersättning varje månad för installerad effekt (RUB/MW/månad) oberoende av faktisk elproduktion och elpris. Jämfört med Norden och övriga Europa så är elpriset i Ryssland relativt lågt, vilket innebär att kapacitetsersättningen är en viktig morot för utländska investerare som Fortum. Figur 2 nedan, som är tagen från Fortums årsrapport 2010, visar elpriset i Norden, Ryssland och Tyskland. Det ryska elpriset inkluderar kapacitetsersättningen som enligt Fortum uppskattas till 9,4 €/MWh för 2009 och 2010.

Kapacitetsersättningen garanteras under 10 år och baseras för gaskraftverk bland annat på gaspriset, eftersom gas säljs till ett reglerat pris i Ryssland. Den ersättning som Fortum får för sina gamla kraftverk i Ryssland ligger på ca 165 000 RUB/MW/månad medan ersättningen för nya kraftverk (byggda efter 2007) ligger 3-4 gånger högre. Mer om detta i ett kommande inlägg.

En annan del i den ryska elmarknadsreformen är att elpriset ska sättas enligt marknadsmässiga principer. Tidigare har elpriset varit reglerat men med start i slutet av 2008 har större och större delar av elpriset till företag som säljs via grossistmarknaden sålts till marknadsmässiga priser. Under 2011 uppnåddes målet att all el förutom hushållsel, vilket motsvarar ca 90 % av såld el, såldes till marknadsmässiga priser. Fortum sålde under de tre första kvartalen 2011 ca 84 % av sin el i Ryssland till marknadsmässiga priser. Tidigast 2014 beräknas även marknaden för hushållsel reformeras.

En evig risk för kraftbolag är politiska beslut och så sent som häromdagen bestämdes att elpriset i Ryssland (på okänt vis) ska frysas fram till valet i mars (Gazeta.ru, Moscow Times). Så kan en valkampanj bedrivas, men jag vet inte om det är mycket konstigare än ständigt höjda skatter och avgifter på el som genomförs här i Norden.

Fortum i Ryssland: investeringar i TGC-1

Fortum har enligt egen utsago i följande intressanta presentation om Rysslandssatsningen samarbetat med föregångaren till TGC-1 i mer än 50 år vilket innebär att man har en lång historia i Ryssland. Exempelvis är Fortums kärnkraftverk i Lovisa av rysk typ. Fortum äger idag ca 26 % av TGC-1 i nordvästra Ryssland och nära 100 % av OAO Fortum (före detta TGC-10) i Uralområdet och västra Sibirien (se även figur 1). Vägen dit har inte varit spikrak och de viktigaste stegen sedan Fortums börsnotering 1998 beskrivs nedan.

Vid tiden för börsnoteringen 1998 äger Fortum en liten del av det ryska ”Energo”-bolaget Lenenergo som är verksamt i nordvästra Ryssland. Under 1998 ökar Fortum ägarandelen i Lenenergo till ca 5 %. 2002-2003 ökar Fortum ägarandelen i Lenenergo till ca 16 % och 2005 ökar man ägarandelen ytterligare, till ca 33 %. Lenenergo delas 2005 upp som del av den ryska elmarknadsreformen och Fortum kommer via uppstyckningen åt det avknoppade bolaget TGC-1. TGC-1 producerar el och värme genom egenägda eller leasade enheter för bolagen Lenenergo (St Petersburg), Kolenergo (Kolahalvön) och Karelenergo (Karelen). Hälften av produktionen består av vattenkraft, i linje med Fortums övriga produktion, vilket Fortum nöjt framhäver i årsredovisningen 2005. Resten av produktionen består av gas och kol. Lenenergo blir vid uppdelningen ett renodlat distributionsbolag.

Fortums intresse i TGC-1 är tydligt och 2005 köps också 25 % av Kolenergo. 2006 fortsätter investerandet i TGC-1 genom inköp av 12,5 % av bolaget St Petersburg Generating Company. Sammantaget äger nu Fortum via Lenenergo och St Petersburg Generating Company 25,7 % av TGC-1 vilket ger en blockerande minoritet som gör att andra bolag inte kan köpa upp hela TGC-1. Vid denna tidpunkt var den största ägaren av TGC-1 det ryska elmonopolet RAO UES på väg att avvecklas. 2007 säljer Fortum Lenenergo samtidigt som man deltar i en nyemission för TGC-1 vars syfte var att öka elproduktionen i bolaget med 50 %. Fortum stoppar efter åtminstone 10 års uppenbart intresse in ca 250 miljoner euro i nyemissionen och behåller därmed sin ägarandel i TGC-1 på drygt 25 %. Däremot stod det klart redan vid nyemissionen 2007 att det även fanns en annan intressent av TGC-1.

RAO UES säljer TGC-1 till Gazprom och Fortum köper TGC-10 istället

Så blev det alltså dags för monopolet RAO UES att sälja TGC-1. Trots Fortums uppenbara intresse så säljer RAO UES delar av TGC-1 till gasjätten Gazprom och dotterbolag. Under året blir Gazprom största ägare i TGC-1 med 47 % av aktierna och rösterna. 2008 ökar Gazprom till egen majoritet i bolaget med 51 % av aktierna, men Fortum behåller sin post på 26 %.

Det finns i princip inget skrivet om affären som jag har kunnat hitta, men det är uppenbart att Fortum efter många år av ökande intresse hade velat köpa TGC-1 om möjlighet hade funnits. Än idag (i början av 2012) har Fortum kvar sin 26 %-andel i TGC-1. Det har ryktats om att Gazprom och Fortum på något vis ska göra upp och dela upp bolaget och ryktena verkar rimliga eftersom Fortum knappast kan ha för avsikt att sitta med 26 % av ett bolag i Ryssland. Situationen liknar den som Fortum råkade ut för i Hafslund, där man 2004 försökte köpa sig till majoritet i Hafslund och var överens med ägaren Oslo kommun, men där kommunen så småningom sade nej i kommunfullmäktige. Fortum behåller visserligen aktierna i Hafslund än idag, men en godtagbar anledning till detta kan vara att Hafslund har varit en riktigt bra investering som idag ger god direktavkastning till det låga inköpspris Fortum fick i början på 2000-talet.

Eftersom Fortum inte lyckades köpa TGC-1 så storsatsar man istället 2008 genom att förvärva i princip hela TGC-10 för ca 2,5 miljarder helt lånefinansierade euro. Året därefter byter TGC-10 namn till OAO Fortum. Bolaget producerar el och värme i Uralområdet och i västra Sibirien (geografiskt långt från Fortums övriga verksamhet, se figur 1) med ungefär 95 % gas och 5 % kol som bränsle, dvs. stick i stäv med Fortums ambitioner om en koldioxidfri elproduktion. TGC-10 köps med ett löfte om att investera i 2300 nya MW kraftproduktion (för ytterligare ca 2,5 miljarder euro). Sedan dess pågår dels ett nedskärnings-/effektiviseringsprogram och dels ett investeringsprogram. Målet med effektiviseringarna (bland annat genom personalminskning) var att minska kostnaderna med 100 miljoner euro från 2008 till 2011 och målet verkar man ha lyckats med. Investeringarna i ny kraftproduktion fortlöper och i slutet av 2010 hade tre nya kraftverk av åtta planerade startats.

Mot bakgrund av ansträngningarna i TGC-1 så framstår köpet av TGC-10 lite som en panikåtgärd eller nödlösning. Fortum ville uppenbarligen in i Ryssland men det verkar som man fick köpa det som blev över. Den optimistiske Fortum-investeraren kanske istället hoppas att Fortum hittade superinvesteringen TGC-10 borta vid Uralbergen och avstod från att ge sig in i kampen mot Gazprom om TGC-1, men jag tycker det verkar som om Fortum blev snuvade på konfekten. Det är inte orimligt att någonting i ägarförhållandena i TGC-1 kommer att ändras under de närmaste åren.

Frågan är om det ändå går att få ut något bra av investeringen i TGC-10/OAO Fortum? Kommande inlägg kommer att titta närmare på förutsättningarna för lönsamhet i bolaget, vilket är det som räknas i slutändan. Sannolikheten är också hög att det blir en jämförelse mellan TGC-1 och OAO Fortum för att se vilket av bolagen som egentligen var russinet i kakan!