Wall Street: Money Never Sleeps

Det här blir nog det största beviset på att Kenny och jag i dagsläget har för mycket att göra för att kunna göra så pass djupgående analyser och bolagspresentationer som vi vill. Det är lite pinsamt, men i brist på bättre skriver jag en recension på den nya filmen Wall Street: Money Never Sleeps.

Den första filmen antar jag att ni har sett, men ett litet sammandrag skadar nog inte. Det handlade då om en ung aktiemäklare som heter Bud Fox som inte riktigt lyckas. Han träffar den stora gurun Gordon Gekko som lär honom allt han kan och det hela slutar med att Gordon döms och hamnar i fängelse för insiderbrott. I den första filmen myntades begreppet “Greed is good” och satte ett ekonomimode som aldrig verkar försvinna. Det är även den filmen som visade Östermalm hur en riktig lejonman ska kammas.

Nu har man 23 år senare gjort en uppföljare och som film är den ganska svag. Man märker verkligen tydligt att det är nya manusförfattare och det hjälper inte att Oliver Stone filmar Manhattan ur alla möjliga vinklar och får det att framstå som mänsklighetens centrum i perfektion. Det handlar den här gången om att Gordon kommer ut ur fängelset och är pank. Han skriver dock en bok som heter “Is greed good?” och gör föreläsningar så han hankar sig fram. En dag sitter så Gordons dotters sambo Jake Moore i publiken på en föreläsning.

Jake Moore är självklart en börshaj med känslor. Han har dessutom en mentor som är VD för en mäklarfirma som har för mycket subprimelån i bagaget och denna firma går under efter rykten om osäljbara subprimelån så det blir likviditetsproblem i samma stil som drabbade Lehman Brothers. VD:n gör processen kort för sig själv och Jake förlorar sin mentor. I brist på förebilder vänder han sig till Gordon som visar att gammal är äldst när det gäller finansmarknaden.

Filmen fokuserar mycket mer på det känslomässiga i valet mellan pengar och livsglädjen man har i en familj. Den här balansgången vet vi alla är svår och för just Gordon Gekko har det slagit slint, så relationen med dottern är riktigt dålig. Personligen känner jag att relationsbiten i filmen får alldeles för stort fokus. Gordon Gekko har plötsligt en mjuk sida, som förklaras under upprepade tillfällen med att han satt inne i 8 år. Jag köper inte den biten efter första filmen då egoismen var total.

När det gäller sin syn på världens ekonomi är Gordon lika negativ till framtiden som en av våra bloggrannar, Cornucopia?. Gordon är dock även ganska positiv eftersom det går att tjäna pengar även på nedåtgående marknader, fast då bara genom blankning. Tyvärr ingen förklaring på om Gordon fokuserar på naken blankning eller vanlig. I mitt tycke hade det varit en mer underhållande film med fler monologer om hur det finansiella systemet håller på att spricka totalt. Det ska inte bara skyllas på bostadsbubblan i USA som de gör i filmen, utan jag hade velat ha ordentliga argument med överbelånade västerländska stater, pensionärer som kommer i överflöd mot ett underfinansierat pensionssystem, sjukvårdsreform för hela USA utan finansiering och mer tyngd i argument som att 20 % av alla vinster i USA innan krisen kom från finansiella tjänster (och då syfta på att de säljer luft).

Ur en aktiesparares perspektiv så är det här en ganska tråkig film. Det är lite kul att höra argument som att man som aktiemäklare får bonus utan att prestera. Man behöver inte längre insiderinformation, man blir rik ändå. Filmen visar även att man än idag gör olaglig aktiehandel, tvättar pengar men det kostar lite mer än förr. Det här är dock inget nytt för vem som helst som läser någon ekonomitidning vid jämna mellanrum.

Jag rekommenderar inte den här filmen och jag har på Filmtipset satt 2 av 5 som betyg på den. Det är kul att man gör ett försök, men utslätningen och allt annat gör filmen ordentligt blek jämfört med föregångaren. Det är faktiskt en besvikelse att filmen inte blev en ny klassiker.